Amaltea's profileAmalteaPhotosBlogListsMore  |  Tools Help |
|
|
August 02 Huvudet ovan vatten ...Tack all vänner här ute, för ert fina stöd, för era ord och önskningar om bättring.
För mail, dåligt besvarade av mig, men varmt uppskattade.
Det värmer, det känns gott, det hjälper …
Snart kommer jag på visit igen … långsamt …
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ O ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Långsamt kommer man längst
Jag hänger i dom orden och tar varje dag som den kommer.
Jo jag är bättre, men bra … nej …
Hjärnan vill inte koppla riktigt rätt. Kan inte lita på mig själv.
Hjärnan arbetar som en tryckkokare för att få ordning på information.
Ångesten dröjer sig kvar med trötta, lite virriga steg.
Kommer inte ihåg vad jag köpte förra veckan, och inte allt jag gjorde.
Minns kanske inte vad jag sa eller vilken information jag fick. Tappar för mycket.
Klarar inte mycket mer än ett projekt om dagen, hjärtfladder och "hjärnsläpp" gör sig annars påminnt.
Ändå ser nu vardagen utifrån likadan ut som förut, väldigt normal faktiskt, för andra.
Visst är det märkligt, det där, det som är normalt …
Vi tror det är det vi ser i det yttre ….
Men du som ser så pigg och fräsch ut, säger dom
Jo det är väl bra att man inte ser sjuk och skitt ut.
Det är bara som det känns, det …
Men jag ler mot Världen och låtsas allt är bra …
Det mesta kan jag göra, som man gör på rutin och det som sitter i ryggraden.
Känner du mig inte väldigt väl skulle du inte märka något alls.
Men mina barn och nära vänner märker, och jag lider utav att inte hitta mig och mina ord rätt,
närminnet känns lite stört vissa stunder.
Men mamma varför använder du det gamla läppglanset, varför tar du inte det nya …
Jag har inget nytt.
Jo mamma, det har du, du köpte ett förra veckan, det ligger i din väska.
Går dit och letar, och mycket riktigt finns där ett läppglans jag aldrig köpt …
men det finns där - jag har köpt det - när köpte jag det ?
Synnerligen bagatell artad episod, men flera av dom per dag gör mig rädd och ledsen.
I går när jag körde bil … på väg till en ridsportaffär, har kört vägen hundratals gånger …
Stannar i en korsning för rött ljus …
TUT … TUT …KÖR … flytta dig kärring … det är grönt …
Tittar upp, då vet jag inte längre var jag är.
Jag känner inte igen husen eller gatan …
blodet rusar runt, hjälp var ska jag köra...
tänk, tänk, tänk, din förbenade trötta skynkelhjärna, svara …
TUT… TUT …KÖR nån gång dåååå …
Filmen har stannat igen …..
Upptäcker att jag blinkar åt höger …
Väljer att svänga det håll blinkers säger, trots allt blinkade jag innan ”hjärnsläppet”
Paniken lurar riktigt nära nu … var är jag och kör.
Den förlamade hjärnan börjar jobba igen och lika plötsligt kunde jag orientera mig igen,
efter det vill man bara stanna bilen och gråta.
Så där ser min vardag ut … allt är normalt … tror man … och ändå … saknar jag mig.
En morgon när man vaknar är ingenting sig längre likt ……
Inte spacet heller … där är det som var tomt, helt …
nästan som hos mig fast tvärt om.
Det som var helt, känns tomt.
Men vi ler motVärlden och låtsas allt är bra …
|
|
|
